Frankenstein 2.0

Programtext

”Världens farligaste idé” I skapandet av musikalen Frankenstein 2.0 sökte vi i brytpunkten mellan filosofins eviga frågor och den moderna neurovetenskapens accelererande utveckling. Frågan vi ställde var, ”Vad definierar en människa?”. Och när människan nu tar hjälp av teknologier som inte bara hjälper henne att förstå och laga det som inte fungerar eller blivit skadat, utan går utöver detta och vill bli ”Bättre än en Människa” – har hon då inte gått över en helig gräns? (Om förståelsen, kunskapen och inlevelsen i alla historiens lidande och kännande människors berättelser i böcker, sonetter och filmer blev tillgängliga hos en person över en natt – vad skulle då hända? Vad skulle den personen förstå om oss, om livet och världen? Och vad skulle den vilja göra för oss? Eller med oss?) Då Mary Shelley 1881 som 21-åring skrev sin ikoniska roman, som i sin form kommit att utgöra schablon för så många berättelser om “galna vetenskapsmän som skapar monster”, levde hon i en brytningstid där den gamla tidens förståelser utmanades av Voltaire, Upplysningen och de nya vetenskaperna. Hon gav den undertiteln “Den moderne Prometeus” – efter den klassiska myten där titanen av gudarna stal elden och gav åt människorna, och för detta evigt straffades. Vi lever mitt i en annan och ännu större brytningstid. Som kommer att förändra oss i grunden. Där Transhumanismen har kallats “Världens farligaste idé”. De samlar en växande skara anhängare som ser löften om en ny evolution där människan själv skriver om förutsättningarna. Ännu längre bortom våra naturliga grundförutsättningar än vad elden, järnvägarna, flygplanen, vaccinationerna och datorerna tagit oss. En framtid då vi programmerar om oss, expanderar oss och blir något mer än en människa. Då maskinerna flyttar in i oss och blir en del av oss – vilka är vi då?